Björn Wadström - on all sides

Socialtjänsten igen! och igen! och igen!

Det jag skriver om här handlar som jag ser det om ett systemfel, som gör att socialtjänstemän inte har möjlighet att hjälpa så mycket som de själva kanske vill. Så det är inte så att jag har för avsikt att angripa någon personligen. Det här handlar om socialtjänsten.
Jag ska skriva utifrån den vinkel som jag har och har haft. Det gäller bl.a. Den syn på relationen mellan klient och socialsekreterare som jag har tillägnat mig under åren. Och jag har en väldigt gedigen utbildning på det här området. Jag kan gå tillbaka närmare 40 år i mina erfarenheter med socialtjänsten.
Jag blev omhändertagen av staden redan som 6 åring. Och sen fortsatte det mellan olika så kallade barnhem, skolhem, vårdhem, fosterhem, ungdomsvårdsskolor och så småningom till fängelser.
Genom allt detta har socialtjänsten vakat moderligt över mig.
Jag tänkte också uppehålla mig lite kring vad jag tror händer med er när ni genomgår den här förändringen som de flesta socialsekreterare gör och vad det kanske innebär att långsamt tvingas ge avkall på det som ni själva upplever som ett samhälleligt engagemang.
De ?klienter? ni möter, fråntas ofta sitt namn, dom begåvas ofta med dolda avsikter. Avsikter som går ut på att lura er.

Dom delas oftast in i grupper: Det kan vara hemlösa, missbrukare, dubbeldiagnoser, psykiskt sjuka, invandrare, kriminellt belastade och så vidare och så vidare listan kan göras hur lång som helst.
Det här är de enklaste sätten att slippa möta människor som är i behov av hjälp. Möjligheterna att fly från empati och ett medmänskligt bemötande är många.
Det förekommer en kultur som kretsar kring och gömmer sig bakom rigorösa regelverk. Det finns en mycket utbredd, tidskrävande byråkrati.
Ni kommer att bli tvungna att lägga er till med en attityd. Och det kommer inte från klienterna i första hand utan från era medarbetare och dom snäva ramar ni har att hålla er till.
Att ni sen antagligen kommer att föra över skulden på de utsatta, kan man kanske också lägga till den uppsjö av utvägar ni kommer att förses med av era arbetskamrater.
Detta leder i sin tur till att den sökande tappar självförtroendet och får en upplevelse av att inte kunna styra sitt eget liv.
Vilket i sin tur leder till ett maktförhållande som kommer att vara mycket svårhanterligt för er i er strävan att hjälpa. Låter det snårigt?
Då kanske vi ska lätta upp tankarna lite med ett citat ur ?SoL? som ni säkert har ägnat en hel del tid åt. Ni kanske kan hjälpa mig att förstå det här:
?Med sociala tjänster bör avses varje social insats som socialnämnden svarar för och som direkt eller förmedlat tjänar den enskilde och utgör medel för verksamhetens måluppfyllelse? Slut citat.
Där får ni då söka er vägledning när ni t.ex. Möter en skakande misshandlad hemlös kvinna som inte vill åka till det härbärge, som ni förmedlat tjänande sätter in och som svarar mot verksamhetens måluppfyllelse.
Ni kommer att hamna i ett mycket besvärligt maktförhållande till de sökande. Sökande som ni inte litar på och vars levnadsöden ni varken kommer att kunna leva er in i eller förstå.
Era arbetskamrater kommer att se er som svaga om ni inte lyckas hålla stånd mot någon desperat mamma som är olycklig över att hon inte får träffa sina barn. Eller en hemlös som får avslag på ett boende, detta efter en årslång kamp för att bli av med ett långvarigt missbruk för att han visat ett positivt urinprov.
Det finns alltså en flyktkultur på de flesta socialkontor som frodas i någon sorts föreställning om att det går att kontrollera och att uppfostra människor som lever under mycket svåra förhållanden.
Om ni nu skulle se framför er en annan människa. Någon som lika gärna skulle kunna vara din bror eller din syster, ett eget barn. Men som absolut aldrig under några omständigheter kommer att vara det. Sådana smärtor kommer ni helt säkert att skyddas från. I alla fall så länge ni håller er till reglerna.
Det kanske är det som kallas professionalism?
Men detta till trots: Om ni nu framför er skulle se en människa som överges och kränks av det system ni är satta att företräda, så kommer ni oavlåtligt att befästa ett förhållningssätt inom er.
Ett förhållningssätt som bl.a. Går ut på att: Jag är maktlös, det är inte jag som tar besluten, det är någon annans fel.
Jag kan tyvärr inte göra mer för dig nu.

Och ni kommer att få hjälp att rättfärdiga det här med tomma fraser som att ?man måste ju kunna ställa krav på människor? ?dom vill ju inte samarbeta?
En annan sak som ni kommer att få stöd i är att de här personerna, som inte kan anpassa sig till era krav, kanske i vissa fall uttrycker sig på ett obehagligt sätt eller till och med hotfullt. Det är också något som kommer att hjälpa er in i ett vi och dom tänkande.
Ni kommer att ställa krav som kanske kan kännas rimliga för en människa som redan har de grundläggande behoven tillgodosedda och har stöd av sin omgivning.
Så är det inte för majoriteten av de människor som ni är satta att handlägga. För dessa människor kommer kraven oftast att upplevas som totalt absurda. Många tystnar och sjunker in i självförakt, vilket kommer att göra det lättare för er att slippa se. Att slippa se människan bakom alla de föreställningar som ni kommer att skolas in i.
Det ni däremot kommer att bli tvungna att konfrontera är ett ultimat krav som i det närmaste kommer att vara omöjligt för er att gå emot. I alla fall om ni vill fortsätta som socialsekreterare:
Nämligen det krav som säger att absolut inte göra något för en medmänniska som strider emot systemet. Det system som idag stöter ut människor.
Jag uppmanar er inte att bryta mot systemet.
Däremot vill jag försöka göra er uppmärksamma på vem som borde vara er egentliga uppdragsgivare.
Nämligen de som ni är satta att hjälpa, och inte några människor högt uppe i toppen som måste vara i total avsaknad av verklighetsanknytning.

Rolf Nilsson
Föreningen Stockholms hemlösa