Barnens frihet
Astrid Lindgren och hennes Rasmus beskriver en verklighet från tidigare barnhem.
Lite längre tillbaka i historien var det en auktion på barn som behövde ett hem. Den bonde som bjöd lägst fick barnet. Då var det kommunens budget och arbetslinjen som gällde.
Det är inte så enkelt att beskriva barns situation historiskt, samhället har förändrats och vi med det.
Institutioner finns kvar men familjehem har till stor del kommit att ersätta dessa.
Idag är eller skall fokus vara på barnet. I de större kommunerna har också skett en uppdelning mellan den som utreder familjesituationen före plaering - utredning om lämpligt familjehem - uppföljning av placeringen.
Jag tror jag kan säga utan att få alltför många som säger emot:
- att det krävs en ordentlig lagstiftning där barnet får en egen företrädare fram till det är myndigt. Barnet måste alltid ha en person att tala med som är fri från socialkontorens handläggning och stödet till familjehemmet. Det är enda sättet att minska risken för vanvård och övergrepp. Barnets egen upplevelse är det som måst styra samhällets stöd.
Statens utredarna måste få fortsätta och intervjua och dokumentera barns berättelser så länge det finns barn som vill bli intervjuade. Det går aldrig att få misstag från samhället ogjorda. Däremot borde det vara en självklarhet att ge en ekonomisk ersättning till de utsatta barnen. Det är inte pengarna i sig som betyder något utan ersättningen skulle vara bevis på det som skett inte var ok.
Föreningen stulen barndom har en viktig funktion att fylla och vi får hoppas de erhåller både komunalt och statligt stödför att utveckla sin förening.
Sedan vill jag avslutningsvis säga, att inga resurser får sparas i att ge barnets orginalfamilj stöd så att placeringar kan undvikas. När en placering är oundviklig måste resurser satsas på alla möjliga rehabiliteringsåtgärder för familjen. En återförening får inte bara vara en suddig vision utan ett uppnåligt mål.
Jag sticker väl ut hakan om jag säger att här gäller fortfarande den kommunala budgeten som i gamla tider. Alltför många familjer blir nog "övergivna" av samhäller efter ett omhändertangande av ett barn. Det skulle jag vilja se en statlig utredning undersöka. Vem intervjuar föräldrarna till det omhändertagna barnet?
Det finns också perspektivet när samhället bara tittar på och inte ingriper med en placering utanför det egna hemmet. Men den frågan har nyligen uppmärksammats i media, varför inga ytterligare kommentarer krävs.
Helt rätt! Att det borde tillsättas en person i varje barnavårdsutredning och/eller placering som ansvarar för att överordnat fokus är på barnet och dess välbefinnande. Du som politiker borde väl kunna driva denna fråga kommunalt!? Så kan ju Nyköping gå i bräschen som den kommun som utövar och använder det enda riktiga barnperspektivet!
