Fri från sekretess
Jag är socialarbetare i Nyköping sedan 25 år och vill berätta för er. Jag har sekretess så jag är förhindrad att berätta min historia. Men jag försöker ändå...
Morgonen idag började med information om att det skett ett mord i kommunen.
Var, vem, när, hur ...Informationen blir snabbt tydlig. Sprider den vidare till chefer och politiker som tar över. Sedan är det bara att vänta på media Lasse Ringdahl hinner först. han har redan sin egen bild klar som vanligt ,så han hänvisas vänligt till chef och politiker för ytterligare information. Sedan ringer Peter Lindvall och söker information till sina nyhetsbilder. Han hade också en egen historia och hänvisades till polisens information. Nu lugnar det ner sig. Fastighetsbolagen ringer och vill informera sig. Jag börjar ägna mig åt vardagsarbetet ringer några samtal och gör några besök hos människor.
Det verkar ha lugnat ner sig och på kvällen konstaterar jag att NT skriver kort, SvD och DN likaså. Kvällspressen håller på med börsfallet och annat så nyheten faller undan hos aftonbladet och expressen . Tv brukar vara lite segare i starten TV4 och SVT tar upp nyheten och gör kanske något inslag.
Imorgon börja pratet mellan socialarbetarna om hot och våld och arbetssituationen. Det verkar ändå bli en ganska vanlig dag trots all.
Men så kommer tankarna om gärningsman och offer och varför måste dessa händelse ske gång efter gång i Sverige. Är man socialarbetare i en mindre kommun i 25 år så har man hunnit med att möta många människor i många av livets skeden. När tidningarna skriver känd av polisen, känd missbrukare så känner socialarbetarna dessa människor relativt väl i våra kommuner. Träffar man en person under många år så lär man också känna många sidor av personen och när tragiska händelser inträffar så blir det mycket blandade känslor som far runt hos socialarbetarna i våra kommuner.
Jag märker hur jag blir mer och mer arg och frustrerad över att dessa våldshändelser får inträffa. Visst kan det hända någon gång att en person blir plötsligt våldsam och någon drabbas och dör. Men det allra vanligaste är att det handlar om väl kända personer både bland allmänheten, polis, socialtjänst psykiatrisk och somatisk vård. Nästan alltid säger alla efteråt...Vi visste att det skulle ske, frågan var bara var, vem, när,hur......
Är inte tiden snart inne att vi alla börjar ställa oss frågan varför?
Jag är övertygad om att vi redan vet varför. Det som krävs är minst en haverikommission vid varje mord för att samla kunskapen. Det är ju märkligt att vi undersöker när ett flygplan havererar men inte när en människa havererar! Människor som jag och många, många, många, många andra kollegor inom socialtjänst, sjukvård och polis börjar tröttna. Mycket, mycket, mycket trötta.
Jag beklagar sorgen till anhöriga och tänker på den misstänkte gärningsmannen. De är alla människor som du och jag. Nästa gång kan du eller jag vara gärningsman. Nästa gång kan du eller jag vara offer. Nästa gång kan du eller jag vara anhörig. Nästa gång...var, vem, när, hur
